Det började med ”Please, please me” för Putte!
Det är 18 grader kallt utanför studiofönstret när vi sitter och minns i Putte Snitts ”pojkrum” hemma på gården i Ryssa. Ett flertal gitarrer hänger som konstverk på väggarna och det finns utrustning för studioinspelningar.
Musikintresset hemma i Torrvål började med att storebror Björn tog hem skivor till sin resegrammofon i slutet av 50-talet. Elvis Presley och Little Richard var populära. Du kommer väl ihåg ”Tutti Frutti”? När sedan Beatles kom blev jag helt såld och så har det förblivit. Min syster anmälde mig till Trivselträffen ”I vår lilla by” på Ångbåtsudden i Orsa och jag spelade ”Please, please me”. Efteråt kom en kille fram och frågade om jag ville vara med i deras band – The Saints. Jag var tretton år och vi lirade låtar av Shadow och Spotnics. Där började mitt liv med musiken och det håller på än.
I början av 70-talet fick jag via Erik Lihm i Malung ett gig på Mora Hotell där vi spelade dansmusik på tisdags- och torsdagskvällar och sedan hamnade jag i Boströmarna mellan 1971-75. Vi turnerade från Piteå i norr till Linköping i söder. Spelade i folkparker och på dansrestauranger som Baldakinen. Vi hade många spelningar på Samfundshus (=bygdegårdar) i Norge där det alltid var packat med dansande från 21- 01. En månad hade vi 28 spelningar, vilket var rekord!
Jag kom dock fram till, att jag ville få en musikutbildning, varför jag sökte en högskoleutbildning i Göteborg, Sämus. När jag var klar med den 1977 blev jag anställd som gitarrlärare vid musikskolan i Orsa. Jag blev kvar där till 2012!
Parallellt med musiklärarjobbet har jag alltid spelat i olika konstellationer. Jag ville ha in mera blås i musiksoundet och då bildades Old News med en blåssektion av trumpet, sax och trombon. USA-banden Chicago och Blood Sweat & Tears var inspiration. Vi var väldigt ambitiösa och repade mycket. När vi kunde lira ”Chicagos Suite”, som är 13 minuter lång, kände vi oss mogna att ta en spelning. Vi spelade för att det var kul. Inte för ett högt gage eftersom vi var ett 10-mannaband. Det blev och är, mycket samarbete med Pelle Lindström i Leksand, först The Wobblers som spelade blues och rock och sedan Pelle and his Haydukes, ett fantastiskt bra band. Vi gjorde bl.a. en skolturné i ”Bluesens tecken”, samt Pelle Lindströms Omoderna Trea, en fantastisk trio med tuba.
”Leksandslåt och Vänner” är ett annat projekt med Pelle, som fortfarande spelar.
Jag kände dock, att jag ville förkovra mig, varför Gerd och jag (Puttes fru och medlem av Solleröflickorna i unga år, red anm.) drog till USA/Los Angeles för ett års gitarrstudier på anrika Musicians Institute i Hollywood. Jag ville veta var jag stod och det blev ett mycket lärorikt år. Jag gick ut med titeln ”Guitar Stylist of the year” bland femhundra gitarrister från i stort sett hela världen. Detta vid den aktningsvärda åldern av 46 år.
Väl hemma igen fortsatte jag med jobbet och bandspelandet. Det blev mycket ”Gott & Blandat” med Pubrock, Creedencemusik med bandet Bite , Gopa Snitt & Lars, Beatleskvällar i Orsa, krogshow med Stefan Nykvist och gitarrspel med Billy Opel.
Idag är det tyvärr ingenting pga pandemin men jag hoppas att det ordnar upp sig så att vi får fortsätta med gig här i Siljansbygden där det finns många duktiga musiker,” avslutar Putte som på en fråga om vad han helst lyssnar på svarar så här:
”Här uppe (Putte visar med handen över huvudet) är The Beatles. Sedan kommer ingenting och därefter många, många idag suveräna artister av alla de slag.
Putte avslutar intervjun med: ”Ett omdöme jag fått, som jag gärna delar med mig, kom från Sturull Gunnar när han hörde mig spela Fusionjazz, ”ja nug visst i att Putte va jänn duktinn gitarrist, men att ann kund spylå so djävla ljott, ä visst i då inte”.